Mowrers tvåfaktormodell

Mowrers tvåfaktormodell är en psykologisk teori som förklarar hur ångest och fobier utvecklas och bibehålls genom en kombination av klassisk- och operant betingning. Denna modell har haft stor betydelse för förståelsen av ångestrelaterade problem och deras behandling.

Historisk bakgrund

Mowrers tvåfaktormodell utvecklades av O. Hobart Mowrer på 1940-talet, under en period då behaviorismen dominerade psykologin. Behaviorismen betonade observerbara beteenden och ansåg inlärningsprocesser vara centrala för mänskligt beteende. Mowrer inspirerades av Ivan Pavlovs forskning om klassisk betingning och B.F. Skinners arbete om operant betingning. Genom att kombinera dessa två inlärningsprinciper skapade han en modell som förklarar hur ångest och fobiska reaktioner både uppstår och vidmakthålls över tid.

Mowrers teori bygger på två centrala processer:

Klassisk betingning som beskriver hur en neutral stimulans, genom association med en obehaglig eller skrämmande händelse, blir betingad att exempelvis framkalla en ångestreaktion.
Operant betingning som efter den initiala klassiska betingningen kommer in för att vidmakthålla och även förstärka reaktionerna.

Ett exempel:

Föreställ dig en person som tidigare blivit stucken av ett bi och upplevt intensiv smärta och rädsla. Enligt Mowrers tvåfaktormodell skulle detta leda till att personen utvecklar en betingad rädsla för bin och bikupor.

Steg 1: Klassisk betingning
Först sker klassisk betingning: Åsynen av ett bi eller en bikupa (CS, betingad stimulans) blir associerad med smärta och rädsla (CR/S-, betingad respons) som tidigare upplevts vid bisticket (den obetingade stimulansen, US).

Steg 2: Operant betingning
Efter denna association uppstår operant betingning: När personen ser ett bi eller en bikupa (CS) undviker hen snabbt situationen (R, respons) genom att till exempel fly eller distrahera sig själv. Detta undvikande leder till att rädslan och obehaget minskar (S-, negativ förstärkning). Eftersom undvikandet minskar obehaget, blir det mer sannolikt att personen fortsätter undvika bin och bikupor i framtiden, vilket gör att rädslan bibehålls och förstärks över tid.

Hur kan Mowrers tvåfaktormodell användas i terapi?

Mowrers tvåfaktormodell kan användas för att identifiera både de klassiska betingade associationerna och de operanta förstärkningsprocesserna som vidmakthåller ett visst beteendemönster, exempelvis vid ångestreaktioner. Genom att medvetet bryta dessa cykler kan reaktionen minskas över tid.

En av de vanligaste tillämpningarna av tvåfaktormodellen är vid exponeringsterapi, där patienten på ett kontrollet sätt exponeras för det betingade stimulit utan att fly eller undvika. Målet är att bryta sambandet mellan stimulit och den förväntade reaktionen, vilket kan göra att den betingade reaktionen minskar.

Användning i ACT

I ACT utgår vi från insikten i Mowrers tvåfaktormodell, som beskriver hur människor lär sig att undvika obehagliga upplevelser genom negativa förstärkningar. Denna modell betonar hur undvikande kan lindra ångest på kort sikt men också hur det leder till att ångesten förstärks på lång sikt.

ACT bygger vidare på denna förståelse, men istället för att enbart fokusera på att förändra beteendemönster av ångest och undvikande, lägger ACT till ett centralt perspektiv: hur vi kan förändra vårt förhållningssätt till dessa obehagliga upplevelser. Istället för att kämpa emot eller undvika obehag lär ACT oss att acceptera dem som en del av livet och att agera i enlighet med våra värderingar trots deras närvaro.

Det är naturligt för människor att vilja undvika obehag, vilket också Mowrers modell beskriver. Men ACT uppmärksammar att detta undvikande ofta leder till rigida beteendemönster som begränsar oss och hindrar oss från att leva i linje med våra värderingar och mål. Genom att använda acceptans och mindfulness-strategier lär sig patienter i ACT att observera sina tankar och känslor utan att automatiskt agera på dem. Detta öppnar upp möjligheten att välja handlingar som är mer förenliga med deras långsiktiga värderingar, vilket i sin tur leder till ett mer meningsfullt och värderingsdrivet liv.

Ett exempel:

Vi fortsätter med exemplet på personen som tidigare blivit stucken av ett bi. Enligt Mowrers tvåfaktormodell utvecklar personen en betingad rädsla för bin genom klassisk betingning, där synen av ett bi nu förknippas med smärtan och rädslan från bisticket. Som en följd börjar personen undvika situationer där bin kan finnas, exempelvis i parker, trädgårdar eller vid picknickar. Detta undvikandebeteende leder till en tillfällig minskning av ångesten, vilket förstärker beteendet genom operant betingning, och gör att personen fortsätter undvika bin i framtiden. Problemet är att rädslan vidmakthålls och förstärks över tid, eftersom personen aldrig får möjlighet att upptäcka att inte alla bin innebär smärta eller fara.

I ACT ser vi undvikandet som en naturlig reaktion på obehag. Det är förståeligt att personen undviker situationer där bin kan finnas, då detta minskar ångesten på kort sikt. Men istälelt för att lägga en massa tid på att förstå hur personens undvikandebeteenden påverkar ångesten så intresserar vi oss ännu mer för hur detta undvikande påverkar personens livskvalitet och förmåga att leva i enlighet med sina värderingar.

Anta att personen värdesätter att tillbringa tid med sin familj utomhus, exempelvis genom picknickar eller skogspromenader. Genom att undvika dessa aktiviteter på grund av rädslan för bin, kompromissar personen med sina värderingar och begränsar sitt liv. Här skulle vi i ACT hjälpa personen att bli medveten om detta mönster och uppmuntra till ett annorlunda förhållningssätt.

ACT skulle arbeta med att hjälpa personen att acceptera rädslan för bistick som en del av upplevelsen, snarare än att kämpa emot eller undvika den. Istället för att undvika parken där bin kan finnas, skulle personen lära sig att besöka den ändå, trots att rädslan finns där. Genom att fokusera på värdet av att tillbringa tid med sin familj, snarare än att undvika obehag, kan personen börja återta kontrollen över sitt liv och agera i linje med sina värderingar.

I denna process kan personen upptäcka att ångesten över tid minskar, inte genom att undvika bin, utan genom att möta dem på ett nytt sätt—med acceptans. Resultatet blir att personen inte längre styrs av sin rädsla, utan av sina värderingar, vilket leder till ett rikare och mer meningsfullt liv.