Operant betingning
Operant betingning, även känd som instrumentell betingning, är en form av inlärning där en individs beteende förändras beroende på de konsekvenser som följer det i en viss situation. Till skillnad från klassisk betingning, som bygger på associationer mellan stimuli, kräver operant betingning alltså att individen aktivt engagerar sig i en handling som leder till någon slags konsekvens.
Ursprung och utveckling
Operant betingning har sitt ursprung i behaviorismen, en gren inom psykologin som lägger tonvikt på observerbart beteende istället för interna mentala processer. Den amerikanske psykologen Edward Thorndike var en av de tidiga pionjärerna inom detta område, och under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet formulerade han vad som kom att kallas ”lagen om konsekvenser”. Denna lag förklarar att beteenden som resulterar i positiva konsekvenser tenderar att upprepas, medan beteenden som leder till negativa konsekvenser blir mindre frekventa.
B.F. Skinner, som vidareutvecklade Thorndikes idéer, etablerade en mer systematisk och experimentellt grundad metod för att studera hur konsekvenser påverkar beteenden. På 1930-talet introducerade han begreppet ”operant”, som beskriver ett beteende som påverkar miljön och framkallar en konsekvens. Till skillnad från klassisk betingning, som handlar om associationer mellan stimuli, fokuserade Skinner på hur beteenden styrs av de förstärkningar och bestraffningar som följer dem.
Skinners experiment
För att empiriskt testa sina teorier genomförde Skinner en rad experiment, varav de mest kända utfördes med hjälp av en apparat som senare blev känd som Skinnerboxen. Skinnerboxen var en kontrollerad miljö där ett djur, ofta en råtta eller en duva, kunde utföra specifika beteenden, såsom att trycka på en knapp eller picka på en skiva. Dessa beteenden följdes av konsekvenser som antingen förstärkte eller försvagade beteendet.
I ett av sina mest kända experiment placerade Skinner råttor i Skinnerboxar där de lärde sig att trycka på en knapp för att få mat, vilket fungerade som positiv förstärkning. Han observerade att ju oftare råttorna förstärktes, desto mer ökade beteendet. Skinner undersökte också olika sätt att variera hur ofta råttorna fick mat när de tryckte på knappen. Han fann att råttor som förstärktes intermittent – alltså inte varje gång de tryckte på knappen – utvecklade ett mer beständigt beteende än de som förstärktes kontinuerligt, vilket lade grunden för teorin om förstärkningsscheman.
Skinner utförde också experiment med duvor, där han tränade dem att picka på en skiva för att få mat. I ett särskilt anmärkningsvärt experiment använde han en process som kallas formning, där duvorna belönades successivt när de närmade sig det önskade beteendet. Detta visade att komplexa beteenden kunde läras in genom att gradvis förstärka små steg mot målet, en upptäckt som blev banbrytande inom både psykologi och beteendeterapi.
Viktiga begrepp inom operant betingning
För att förstå operant betingning är det viktigt att känna till några av de viktigaste begreppen som Skinner utvecklade:
Förstärkning (belöning)
Förstärkning innebär att ett beteende följs av en konsekvens som ökar sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas i framtiden. Det finns två typer av förstärkning:
Positiv förstärkning: En önskad stimulus tillförs efter ett beteende, vilket ökar sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas.
Exempel: Ett barn får beröm för att ha städat sitt rum, vilket ökar sannolikheten att barnet städar igen.
Negativ förstärkning: En oönskad stimulus tas bort efter ett beteende, vilket också ökar sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas.
Exempel: En person tar en smärtstillande tablett för att lindra huvudvärk, vilket ökar sannolikheten att personen tar tabletten igen vid framtida huvudvärk.
Försvagning (bestraffning)
Bestraffning innebär att ett beteende följs av en konsekvens som minskar sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas. Det finns två typer av bestraffning:
Positiv försvagning: En oönskad stimulus tillförs efter ett beteende, vilket minskar sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas.
Exempel: Ett barn får en tillsägelse för att ha ritat på väggen, vilket minskar sannolikheten att barnet gör det igen.
Negativ försvagning: En önskad stimulus tas bort efter ett beteende, vilket minskar sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas.
Exempel: Ett barn får inte titta på TV som straff för att ha varit olydig, vilket minskar sannolikheten att barnet är olydigt i framtiden.
Utsläckning
Utsläckning sker när ett tidigare förstärkt beteende inte längre följs av en förstärkning, vilket leder till att beteendet gradvis minskar i frekvens och till slut försvinner.
Exempel: Om ett barn inte längre får uppmärksamhet (positiv förstärkning) för att skrika, kan skrikandet minska och till slut upphöra.
Diskriminativt stimulus
Ett diskriminativt stimulus är en signal eller en cue som indikerar att ett visst beteende kommer att förstärkas eller bestraffas. Det är alltså en stimulus som talar om för individen när ett visst beteende sannolikt kommer att ha vissa konsekvenser.
Exempel: En stoppskylt fungerar som ett diskriminativt stimulus som signalerar att om man inte stannar (beteende), kan man få böter (bestraffning).
Formning (Shaping)
Formning är en process där närmanden till ett önskat beteende förstärks successivt tills det önskade beteendet är helt etablerat. Detta innebär att man förstärker små steg i rätt riktning.
Exempel: När man tränar en hund att sitta, kan man först belöna hunden för att den böjer knäna, sedan för att den sätter sig halvt, och slutligen för att den sätter sig helt.
Förstärkningsschema
Förstärkningsscheman beskriver hur och när förstärkning levereras. Det finns flera typer av förstärkningsscheman:
Kontinuerlig förstärkning: Varje förekomst av ett beteende förstärks.
Exempel: Varje gång en råtta trycker på en knapp får den mat.
Intermittent förstärkning: Beteendet förstärks endast ibland. Detta delas vidare upp i:
- Fast ratio (FR): Förstärkning ges efter ett fast antal beteenden.
Exempel: En råtta får mat efter varje femte knapptryckning. - Variable ratio (VR): Förstärkning ges efter ett varierande antal beteenden.
Exempel: En råtta får mat efter ett oförutsägbart antal knapptryckningar (t.ex. efter 3, 7, eller 5 tryckningar). - Fast interval (FI): Förstärkning ges efter ett fast tidsintervall.
Exempel: En råtta får mat första gången den trycker på knappen efter ett fast tidsintervall (t.ex. var annan minut). - Variable interval (VI): Förstärkning ges efter ett varierande tidsintervall.
Exempel: En råtta får mat första gången den trycker på knappen efter ett oförutsägbart tidsintervall (t.ex. efter 1, 4 eller 3 minuter).
Generalisering
Generalisering innebär att ett beteende som förstärkts eller bestraffats i närvaro av ett specifikt stimulus också uppträder i närvaro av andra, liknande stimuli.
Exempel: Ett barn som lärt sig säga ”tack” när någon ger dem en present kanske också säger ”tack” när någon öppnar dörren för dem.
Diskriminering
Diskriminering innebär att ett beteende endast uppträder i närvaro av ett specifikt stimulus och inte i närvaro av andra, liknande stimuli.
Exempel: Ett barn säger ”tack” endast när det får en present, men inte när det får hjälp att öppna dörren.
Tillämpning av operant betingning i terapi
Operant betingning är en grundläggande princip inom beteendeterapi och används för att hjälpa patienter förändra oönskade beteenden genom att förstärka positiva beteenden och minska negativa. Genom att analysera i vilka situationer ett visst beteende uppkommer samt vilka konsekvenser som beteenden leder till kan vi identifiera vad som påverkar patientens beteendemönster.
Inom ACT används principerna från operant betingning inte bara för att förändra specifika beteenden utan också för att hjälpa patienter att leva i enlighet med sina personliga värderingar. ACT betonar vikten av att förstärka beteenden som stämmer överens med individens värderingar, även när dessa beteenden kan vara utmanande eller obehagliga. Genom att förstå och acceptera sina upplevelser, snarare än att hitta effektiva beteenden för att undvika dem, kan patienter lära sig att agera på sätt som leder till långsiktig tillfredsställelse och meningsfullhet.