Funktionell kontextualism

Funktionell kontextualism är en modern vetenskapsfilosofi som har sina rötter i filosofisk pragmatism och kontextualism. Den är särskilt utvecklad inom beteendeanalys och kontextuell beteendevetenskap där den utgör grunden för teorier som RFT och dess tillämpning inom ACT. För att förstå vad funktionell kontextualism är behöver vi först lära oss lite om kontextualism.

Vad är kontextualism?

Kontextualism, som funktionell kontextualism bygger på, är en filosofi som beskrivits av filosofen Stephen C. Pepper i hans bok World Hypotheses: A Study in Evidence. Enligt Pepper tenderar filosofiska system att grupperas kring ett fåtal ”världshypoteser” eller ”världsbilder”. Varje världsbil har en karakteristisk grundmetafor och ett sanningkriterium. Grundmetaforer är baserade på vardagliga, allmänt förstådda objekt eller idéer och används som grundläggande analogier för att förstå världen. Ett världsbils grundmetafor motsvarar dess ontologiska antaganden, det vill säga synen på tillvarons natur. Sanningkriteriet är kopplat till grundmetaforen och fungerar som grund för att bedöma giltigheten av analyser.

Alla handlingar måste förstås i sitt sammanhang

Kontextualism bygger på ett grundantagandet att varje händelse eller handling endast kan förstås i relation till sitt sammanhang, både det aktuella och det historiska. Detta grundläggande synsätt är centrerat kring den så kallade ”handlingen i sitt sammanhang” (the act-in-context). Det innebär att alla fenomen tolkas som oskiljaktiga från de omgivande faktorer som påverkar dem. Kontextualismen avvisar alltså idén att man kan förstå ett beteende, en tanke eller en känsla isolerat, utan att ta hänsyn till den miljö och den historia som omger och påverkar detta beteende.

Pragmatiskt sanningskriterium

Ett av de mest utmärkande dragen inom funktionell kontextualism är dess pragmatiska sanningskriterium. Enligt detta kriterium är sanningen och värdet av en idé, teori eller metod beroende av dess funktionalitet och användbarhet i praktiken, snarare än hur väl den speglar en objektiv verklighet. Detta kallas ofta för ”framgångsrikt arbete” (successful working).

Inom kontextualismen anses en analys eller teori vara sann och giltig om den leder till effektiva och önskade resultat i den specifika kontext där den tillämpas. Med andra ord, en idé är sann i den utsträckning som den fungerar och hjälper oss att nå våra mål. Detta pragmatiska synsätt innebär att sanningsvärdet av en teori inte är statiskt eller universellt, utan kontextbundet och beroende av om den bidrar till praktisk framgång i den aktuella situationen.

Olika former av kontextualism

Kontextualismen kan delas upp i olika inriktningar beroende på vilka analytiska mål som eftersträvas:

• Deskriptiv Kontextualism: Fokuserar på att förstå och beskriva komplexiteten i en händelse eller situation genom att fördjupa sig i dess kontext. Detta liknar hur man inom historia försöker förstå hela händelseförlopp genom detaljerade beskrivningar.
• Funktionell Kontextualism: Strävar efter att förutsäga och påverka händelser genom empiriskt baserade regler och principer. Inom denna inriktning är det pragmatiska sanningskriteriet centralt, då teorier och regler värderas utifrån deras förmåga att leda till praktiska och önskade resultat.

Tillämpning inom ACT

Inom Acceptance and Commitment Therapy (ACT) används funktionell kontextualism för att hjälpa individer att förstå och hantera sina beteenden och tankar genom att sätta dem i ett kontextuellt sammanhang. Genom att tillämpa det pragmatiska sanningskriteriet inom ACT fokuserar terapeuter på att hjälpa patienter att utveckla beteenden som är i linje med deras värderingar och mål, snarare än att enbart minska obehag eller negativa känslor.

Detta innebär att inom ACT anses en terapi eller behandlingsmetod vara framgångsrik om den hjälper patienten att leva ett meningsfullt liv, i enlighet med sina värderingar, även i närvaro av smärtsamma eller obehagliga upplevelser. Terapeuten och patienten arbetar tillsammans för att identifiera vad som fungerar bäst i praktiken för att uppnå patientens mål, snarare än att sträva efter en absolut eller objektiv sanning.