Undvika enkla råd!
Som terapeuter kan vi lätt lockas att ge konkreta tips när vi hör patienters problem. Att säga saker som ”försök att ta promenader” eller ”var bara dig själv” kan verka hjälpsamt och självklart kan ibland denna typ av råd också vara det…
Men! Det finns en betydande risk att välmenande råd ger motsatt effekt och gör mer skada än nytta. Detta blir särskilt tydligt om vi ser på terapi från ett kontextuellt perspektiv.
Kontextens har betydelse
En grundläggande princip inom ACT är funktionell kontextualism, vilket innebär att beteenden inte kan bedömas som bra eller dåliga i sig själva, utan måste förstås utifrån den specifika kontext de förekommer i. Ett beteende som fungerar bra i en viss situation kan vara helt olämpligt i en annan. När vi ger generella råd utan att beakta patientens unika situation, finns det därför alltid en risk att råden stjälper snarare än hjälper.
Varje patient lever i en unik och komplex verklighet. Deras omständigheter, relationer och erfarenheter påverkar deras beteenden på sätt som vi som terapeuter inte alltid kan förstå fullt ut. Genom att ge generella råd bortser vi ofta från dessa nyanser och kan därmed missa viktiga faktorer som påverkar hur vårt råd fungerar i praktiken för patienten. Därför är det ofta bättre att istället för att ge enkla råd, hjälpa patienten att själv utforska och förstå sin situation och inte erbjuda färdiga lösningar.
Låt patienten vara expert på sin egen verklighet!
En central tanke inom det kontextuella synsättet är att patienten själv är den som bäst förstår sin egen situation. Om vi som terapeuter ger enkla råd kan detta oavsiktligt leda till att patienten minskar sin tilltro till sin egen förmåga att förstå och hantera situationen. Istället för att stärka patientens egen bedömning, kan vi bidra till att patienten börjar tvivla på sitt eget omdöme och därmed försvagar sin förmåga att själv flexibelt hantera psykologiska utmaningar.
Om vi alltför ofta ger patienten enkla råd finns också en risk att patienten blir beroende av oss och våra råd, snarare än att utveckla sin egen förmåga att hantera svårigheter. Målet med ACT är att öka patientens psykologiska flexibilitet, vilket innebär att stärka dennes förmåga att fatta beslut och lösa problem på egen hand.
Processen är viktigare än färdiga lösningar
I ACT ligger fokus inte på att identifiera rätt eller fel beteenden, utan på att hjälpa patienten att utveckla en ökad förståelse för hur deras beteenden påverkar och påverkas av deras kontext. När vi alltför snabbt ger enkla lösningar riskerar vi att flytta fokus från denna viktiga process till ett mer ytligt och mekaniskt sätt att lösa problem. Detta kan hindra patienten från att uppnå en djupare och mer varaktig förståelse av sig själv och sin situation.
Slutsats
Att ge snabba och enkla råd kan verka som en naturlig del av terapeutens arbete, men det medför betydande risker när vi inte tar hänsyn till patientens unika kontext. Genom att fokusera på den terapeutiska processen och uppmuntra patienten att själv utforska och förstå sin situation, kan vi stärka patientens egen förmåga att hantera framtida utmaningar.