Jag-som-kontext
Jag-som-kontext, eller ”self-as-context” på engelska, är en av de sex grundprocesserna i ACT. Jag-som-kontext handlar om att förstå och uppleva sig själv som något mer än sina tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser. Istället för att definiera sig utifrån dessa inre upplevelser, uppmuntrar jag-som-kontext oss att se oss själva som en medvetenhet eller ett observerande jag – den del av oss som alltid är där och som observerar alla dessa upplevelser utan att identifiera sig med dem. Genom att utveckla en starkare känsla av jag-som-kontext kan vi skapa större distans till våra tankar och känslor, vilket gör det lättare att agera i enlighet med våra värderingar.
När är ”jag-som-kontext” användbart?
Jag-som-kontext är särskilt användbart när vi känner oss överväldigade av våra tankar och känslor, eller när vi fastnar i en specifik identitet baserad på dessa upplevelser. I dessa lägen kan det vara hjälpsamt att betrakta sig själva som den som observerar. Istället för att säga “Jag är rädd” eller “Jag är värdelös”, kan vi minska deras makt över oss genom att se oss själva på detta sätt. Det ger oss större flexibilitet i våra reaktioner och hjälper oss undvika självkritik och negativa självbilder, så att vi kan agera mer i linje med våra värderingar.
Hur kan vi arbeta med jag-som-kontext?
Det finns flera olika sätt att hjälpa patienter skapa distans till sina inre upplevelser.
Skapa distans till inre upplevelser
Ett sätt att skapa denna distans är att uppmuntra patienten att omformulera sina upplevelser. Istället för att säga ”Jag är…” kan vi lära dem att säga ”Jag märker att jag tänker att…” eller ”Jag märker att jag känner…”. Detta skapar en distans mellan patienten och patientens tankar eller känslor, vilket hjälper dem att uppleva dessa inre upplevelser som tillfälliga händelser snarare än fasta delar av deras identitet.
Under terapisamtal kan vi också uppmärksamma patientens språkbruk. När en patient säger ”Jag är rädd” eller ”Jag är värdelös”, kan vi vägleda dem att lägga märke till detta som en tanke eller känsla, snarare än som något som definierar deras identitet.
Utforska medvetenheten bakom upplevelserna
Jag-som-kontext innefattar också att utforska och förstärka patientens medvetenhet om upplevelsernas bakgrund. En praktisk övning är att låta patienten reflektera över tidigare upplevelser – tankar, känslor och minnen – och sedan ställa frågan: ”Vem är det som har varit medveten om alla dessa upplevelser?” Detta hjälper patienten att känna igen en kontinuerlig medvetenhet, ett observerande jag, som har funnits närvarande genom alla livets förändringar. Denna insikt kan göra det lättare för dem att känna sig mindre fast i sina nuvarande tankar och känslor.
Frigöra sig från begränsande självbilder
Genom att arbeta med jag-som-kontext kan vi också hjälpa patienter att frigöra sig från begränsande självbilder som har utvecklats över tid. Många fastnar i specifika roller eller identiteter, som ”den misslyckade”, ”den rädda”, eller ”den duktiga”. Arbete med processens Jag-som-kontext kan hjälpa patienten att förstå att dessa identiteter bara är en del av deras upplevelse och inte definierar deras sanna jag. Detta öppnar upp för nya sätt att se sig själv och agera i världen.
Använda metaforer och övningar
Det finns flera metaforer och övningar som kan användas för att illustrera jag-som-kontext.
Genom dessa tekniker, metaforer och övningar kan vi hjälpa patienter att utveckla ett mer flexibelt förhållningssätt till sina inre upplevelser och hjälpa dem öka sin psykologiska flexibilitet.