Medveten närvaro

Medveten närvaro är en av de sex grundprocesserna i ACT som främjar psykologisk flexibilitet. Medveten närvaro innebär att vara fullt engagerad i nuet, att observera sina tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser utan att döma eller försöka förändra dem. Istället för att fastna i det förflutna eller oroa sig för framtiden, uppmuntrar medveten närvaro oss att fokusera på vad som händer här och nu. Genom att öva på medveten närvaro kan vi skapa ett inre utrymme där vi kan svara mer flexibelt på våra erfarenheter, snarare än att reagera automatiskt eller impulsivt.

När är medveten närvaro användbart?

Medveten närvaro är användbart när vi känner oss överväldigade av starka känslor, negativa tankar eller när vi känner oss frånkopplade från våra värderingar. Genom att vara medvetet närvarande kan vi enklare hantera både inre och yttre utmaningar eftersom det ger oss möjlighet att observera vad sin faktiskt händer i stunden. Genom att praktisera medveten närvaro kan vi också förbättra vår förmåga att uppleva och njuta av nuet, vilket i sin tur kan öka vårt välbefinnande.

Hur kan vi arbeta med medveten närvaro?

Det finns flera sätt att öva på medveten närvaro.

Övningar i medveten observation

En grundläggande del av medveten närvaro är att träna på att observera sina tankar, känslor och omgivningar utan att döma dem. Ett effektivt sätt att göra detta är genom olika mindfulnessövningar. Genom regelbunden träning kan patienten utveckla förmågan att bli mer medveten om sina inre och yttre upplevelser, utan att låta sig fastna i dem.

Öva närvaro i vardagen

Medveten närvaro kan med fördel integreras i vardagliga aktiviteter. Vi kan uppmuntra patienten att öva på att vara närvarande i enkla situationer, såsom vid måltider, under promenader eller i samtal med andra. Genom att medvetet rikta uppmärksamheten mot det som sker i stunden, får patienten ett naturligt sätt att träna medveten närvaro.

Använda medveten närvaro när det är svårt

Medveten närvaro innebär också att lära sig acceptera obehagliga tankar och känslor utan att låta dem ta över. Istället för att kämpa emot dem kan patienten öva på att låta dessa upplevelser finnas där, utan att de styr deras handlingar. Genom att skapa ett utrymme mellan upplevelsen och reaktionen kan patienten observera och acceptera det svåra utan att agera impulsivt. Detta betyder inte att de måste tycka om det obehagliga, men att de kan välja att agera utifrån sina värderingar istället för att låta sig styras av negativa känslor eller tankar.